Ledarskap: Generalisera inte

Alla företag och organisationer har ett inre liv, vilket man som chef har svårt att omedelbart upptäcka. På ytan och vid en hastig blick kan det se ganska lugnt ut och alltigenom likt. Men om man bara ger sig tid att observera, så framträder oftast en annan och lite mera svårfångad bild – Problemen finns där och medarbetarna känner av dem och till dem!

Ibland är man som chef underkunnig om svårigheter och bekymmer, ibland vet man ingenting. I alla lägen måste man förhålla sig klokt till de problem som medarbetarna upplever. När man ser problem kopplade till enstaka individ lurar en fara. Trots alla satsningar på medarbetarsamtal och återkopplingar i olika former så har cheferna en tendens att göra individuella problem till generella problem. Exempel - Har någon enstaka individ satt i system att komma tio minuter för sent varje dag så skickas det ute ett personalmeddelande till alla i företaget om vikten och plikten att komma i tid!

Blir man som chef uppmärksammad på ett problem så gör chefen detta alltför ofta till ett problem för hela organisationen och lösningen anpassas därefter. Det är som om cheferna inte vågar selektera och rikta in sig på den eller dem som saken gäller. Och denna rädsla eller oförmåga är - vare sig chefen gillar det eller inte - föremål för mycken diskussion bland medarbetarna. Ett sådant svagt chefsbeteende undergräver på sikt bossens trovärdighet.

De flesta medarbetarna är så in i norden trötta på alla chefsmeddelanden som kommer stup i kvarten. Alla vet ändå vad eller vem som avses bakom den kollektiva åthutningen. Eller så oroar man sig för att eventuellt vara med i syndabockskretsen. Utless är man på chefer som inte har mod att säga till öga mot öga. För att undvika ett upplevt besvärligt samtal med t.ex. två tidsfuskande individer väljer många chefer att mer eller mindre kränka nittioåtta andra medarbetare som i alla tider har kommit i tid. Detta är en form av oacceptabel kollektiv bestraffning eller masskränkning.