Omorganisationer

Det måste hända något säger chefer, politiker, fack, eller aktieägare allt emellanåt. Kravet baseras inte på någon analys av verkligheten eller företagets situation. Viljan kan ha en helt annan utgångspunkt nämligen den egna inre ångesten. Man bara intar hållningen närmast för att lätta på det inre trycket.

Vissa företag och organisationer gör i stort sett inget annat än att ständigt omorganisera. Det finns en inbyggd kollektiv ångest som gör att varje liten motgång, föränding eller svårighet löses med en omorganisation iställer för med en analys och förbättring. Men å andra sidan har vi också företag som ligger stilla i många år utan att ändra på organisationen trots att marknadsläget mm påkallat detta sedan länge . Ingen av ytterligheterna är förstås bra. Var omslagspunkten för en omorganisation ligger kan ingen säga. Man kan bara resonera utifrån en verklighet.

Men som sägs ovan finns makthavare som gör sin organisation en björntjänst genom att projicera sin oro på yttre förhålllanden. När den här situationen är för handen så känns andan igen direkt. Förändringsargumenten är tunna och svaga, och behoven blir synonyma med känslor. Gärna refererar man också till tredje person eller vad man hört i största allmänhet.

Som chef blir man lätt bakbunden i dessa lägen. Fakta gäller inte längre och det är svårt att hantera situationen. För en sak är säker, sällan blir det bättre av en omorganisation, som inte bygger på en analys och en förbättringsinriktning. För när den nya organisationen är på plats så börjar snart den kollektiva ångesten ta form igen.

Jag vet inte vad man skall göra i dessa lägen. Har man tur och ha en bra företagshälsovård kan man få hjälp att förklara drivkrafterna. Men annars finns nog ingen bättre utväg än att lämna arenan. Så dåligt det är.