Missnöje kan uppstå i alla organisationer. Ja, jag vill nog tom hävda att missnöjet är en nödvändig del av verksamheten. Och sen klämmer jag till med att missnöjet egentligen handlar om en individuell och kollektiv ångest. Ångesten är ett svårt ämne, som vi sällan erkänner i vår vardag. Den tar vi främst upp i memoarerna. När mycket är över i livet - då erkänner vi även så svåra saker som att vi lidit av ångest!
Missnöjet i en organisation har normalt två utloppsformer som antingen riktas det mot något utomstående eller så riktas det mot chefen. Någon enstaka gång riktas det mot tredje person och då kallar vi det mobbning. Men den delen hoppar jag över idag. Den fordrar sin egen mässa.
Arbetslivet består av två delar nämligen en prestationsinriktad del och en social del. Båda är varandras förusättning och komplement. Och det är sannolikt i de här två delarna och i samverkan mellan dem som ångest möjligen kan förstås och kännas igen. Och det är också här som en chef kan agera.
Jag tror i blygsam likhet med en och annan vetenskapsman att ångest kan vara en kraft i allt utvecklingsarbete. Ångest är naturlig när medarbetarnas roller eller enhetens roller år oklara. Eller när vi inte riktigt vet vad som förväntas av oss. Eller då vi får feedback som är glättig utan substans. Jag tror också att det dagliga umgänget kan vara ångestdämpande eller uppjagande, allt efter hur vi umgås på arbetsplatsen. Låter vi människor med hög inre ångest dominera så får vi en ångestfylld miljö. Likaså om vi ha en chef som inte är vuxen och som uppträder och verkar som den evigt unge Tintin. Som chef måste man också fundera över sin egen ångest. Vad är jag för en och vilken typ av ångest och oro bär jag inom mig?
Om och när man som chef eller företagsledare lägger tillrätta vissa fundamentala brister i organisationen eller umgänget så återstår ändå för många personer en "naturlig" ångest som närmast är individuell. En ångest som vill förändring. Och i denna ångest finns det utvecklingskraft. Ångesten kan vara systemförändrande. På gott och ont!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar