Ledarskap – Mannen lämnade henne

Tydligen kom det oväntat – hennes man lämnade henne för en annan kvinna. Vi som jobbade nära Marianne visade empati och tom sympati. Det var lite synd om Lena. Men alla omkring henne trodde förstås att allt skulle lägga sig efter ett tag. Detta var inte första separationen i vår arbetsgrupp. Men ack vad vi bedrog oss. Marianne kom att uppvisa en ovanligt kraftig och seg emotionell reaktion. Skilsmässan kom att ligga som en tung vått hand över oss alla under en lång tid.
 

Marianne var ömsom stark och beslutsam, ömsom svag och obekväm. Hon pendlade mellan bitterhet och tomhet. Ja, jag vågar påstå att Marianne började tänka sämre. Ha ett allmänt sämre omdöme, och hon började fatta oförnuftiga och ologiska beslut. Även i arbetslivet.  Så småningom blev situationen svår och knepig inte bara för Marianne utan för oss alla arbetskamrater. Vi började undvika henne. För vilken fråga vi än samtalade om i arbetet eller på fikat så lyckades Marianne på ett närmast häpnadsväckande sätt knyta den till sin skilsmässa.

Eftersom Marianne hade en tung post i verksamheten så kunde inte hennes prestation undvaras under all för lång tid. Andra blev lidande. Vad gör man som chef? Man är omtänksam. Talar med personen förstås. Man försöker avlasta så gott det går. Man försöker efterhand vara tydlig och säga hur vi alla upplever det och om vi hjälpa till på ytterligare något sätt. Men det fanns stora inslag av förnekelse och allt var bara andras fel och särskilt då hennes förre man. Trots att han inte hade med vårt att arbete att göra.  Men det var lik förbenat hans fel. Jag kommer ihåg att jag kände mig villrådig och ensam, till och med lite rädd.  Jag hade som chef inget uppslag till lösning.

Men en dag efter lunch så tog jag mig samman och gick in till Marianne. Efter lite allmänt snack om ingenting kom jag fram med mitt budskap. ”Har du något emot att jag tar en kontakt med företagshälsan och berättar hur jag känner?” Jag visste att Marianne hade sökt hjälp hos företagshälsovården, men resultatet hade uteblivit. Ja, det gick bra!

Jag gick samma eftermiddag upp hälsan och samtalade med en av socionomerna. Hon lyssnade uppmärksamt och jag förstod att hon nu fick en ny vinkling av problembilden. Tidigare hade fokus i terapin legat på Mariannes relation till den förre mannen. Efter mitt samtal vidgades fältet till att även inkludera arbetsplatsen. Ja, resultaten var inte ögonblickliga, men ändå förhållandevis snabba. Under månader hade vi i omgivningen stått ut med Mariannes introverta tankar, men nu handlande det bara om någon vecka så var hon tillbaka på banan igen. Mer arbetssugen än någonsin. Och efter ca ett halvår började hon se klart på det som varit. Kris och utveckling, myntade Cullberg en gång. Ja, kanske det.