Ledarskap – Kan en chef vara för snäll?

En av vår tids bästa debattör, och tillika medicinprofessor, hävdar att snällhet lönar sig. Särskilt om man är chef. Och jag är i allt väsentligt benägen att hålla med honom. Men det gör inte alla förstås. Såg i tidningen Chef för ett knappt år sedan att någon skribent anförde tankar emot. Och det får man självklart göra. Även om jag inte känner någon tilltro till det i tidningen anförda. Skribenten ifråga använde inte begreppet snäll utan empati och jag vill väl inte säga det de täcker varandra, men släktskapet kan inte förnekas.

Begreppet snäll är inte enkelt vilket professorn också visar på in sin bok om konsten att vara snäll. Men det betyder inte att man kan sätta begreppet på undantag. Själv har jag också till och från funderat på begreppet snällhet och även på empati. Men jag har inte kommit till att det skulle tala emot att vara en snäll och empatisk chef, snarare tvärt om. Det finns tydlig form av samhörighet mellan chefen och organisationen. Men i något enstaka fall är en snäll chef inte att föredra. Har kulturen spårat ur och vissa medarbetare lagt sig till med katastrofala olater, så kanske en chef kan vara för snäll. Då behövs en chef med anlag för ”kognitiv beteendeterapi”. Det vill säga en som kan säga ifrån hur han/hon vill ha det och som kan sätta en ny kultur snabbt. Men det är bara i detta fall som jag vill ge förord åt en chef med buffeltypläggning.

När buffeln stångat färdigt och fått ordning på de bångstyriga har vederbörande inte mer att tillföra.   Då är det dags för en chef med empati, takt och ton. Och som kan återkoppla i arbetslivets vardag. Alltifrån hur det är med barnen till omdöme om arbetsinsatsen. Och som förstår att utveckling är lika med successiva förbättringar och inte stora ord eller stora omändringar. I de flesta fall vinner organisationen/företaget på att ha en snäll chef. En chef som förstår att människors prestation står i relation till omdömesgill uppmärksamhet.