Ledarskap – Personalcheferna är ytterlighetens personligheter

Idag tänkte jag mig vara lite svepande elak, men dock inte helt utan uppsåt. Jag tänkte ägna några korta ord åt ämnet personalchefer. Och mina ord kommer förstås ur egen erfarenhet. När det gäller personalchefer finns det i huvudsak två sorter - antingen är de som klippt och skurna för jobbet eller så är de att likna vid fullständiga katastrofer.

Men först några ord om ordet personalchef. Ett märkligt ord. Vederbörande är på intet sätt chef över verksamhetens personal. Det är VD´n eller motsvarande. Personalchefen är på sin höjd chef över egen avdelning, vilken oftast kallas, eller i vart fall tidigare kallades, personalavdelning. Därför borde personalchefen egentligen kallas personalavdelningschef. För det är bara i denna egenskap som han eller hon är chef. I övrigt är man konsult i personalfrågor.

Nåja, så till kompetensen. Det finns många personalchefer som är synnerligen kompetenta och som på ett förtjänstfullt sätt sköter sitt jobb. På något märkligt sätt håller man en god ton till företagets chefer, personal, och fack. Och genom sin skicklighet och sitt förebyggande arbete hjälper man till att minska den interna friktionen.

Men sen har vi också de andra – katastroferna alltså. De verkar ha hamnat på personalchefsposten för att de inte kan vara på något annat ställe. Om de inget gjorde skulle det väl gå att fördra, men de har oftast ambition, men absolut inget omdöme. Och något giftare finns inte en person med ambition och dåligt omdöme. Tänk vilken skada de kan åstadkomma.

När jag skriver detta kommer det upp tre personalchefer i mitt inre. Och jag är synnerligen glad att jag slipper vara i dessas närhet. Riktiga korkskallar som bara lämnade kaos efter sig. Men det kommer också upp ett par tre fyra personer som var verkliga föredömen. De tog både regelverk och människor på största allvar. Och de gjorde det med omdöme!

Den största skillnaden mellan de bra och de dåliga personalcheferna stavas personlighet. Skall jag nämna ett kännetecknade drag så är det att en bra personalchef hälsar på andra, en dålig gör det inte. . De goda personalcheferna var också intresserade av sin omgivning, lyssnande och vänliga. De mindre lyckade var självupptagna men orerande och ganska osympatiska eller tom lite psykopatiska. De bättre p-cheferna hade sitt intresse på det positiva och hämtade sin kraft i viljan att förbättra. De sämre var helt fokuserade på det negativa och sökte sin kraft ur viljan att förändra och riva ner.

Behövs personalchefen? Jag tror att svaret  egentligen är nej. Det som behövs är kunniga personaladministratörer. Byt ut personalchefen mot någon personalkunnig person istället eller mot en beteendevetare eller så. Det blir bättre för alla. Jo, men behöver inte personaladministratörerna en chef. Självklart, men det går att lösa på olika sätt. Det handlar en stabsfunktion!