Ledarskap – Ett jobb med känslor?

Det är inte lätt att vara chef alla gånger. Man utsätts för dagliga påfrestningar i olika former. När trycket är som störst har man som chef inte förmåga att skapa överblick och ha känsla av kontroll över verksamheten, ja verkligheten är långt borta. I sådana lägen smyger sig olika känslor inpå skinnet, och de tre värsta är oroskänslan, olustkänslan och tröstekänslan.

Tröstekänslan är den första och enklaste känslan. Den dyker fort upp. När omgivningen är ”dum” vill man trösta sig med att stoppa något i munnen. Godis, mat, sprit eller så. Oroskänslan är en gnagande och molande känsla över allt som man borde hinna med. Den går lätt över till lätt ångest över alla de krav som ställs på en. Olustkänslan är den starkaste och farligaste. Den indikerar att man, om än tillfälligt, är trött på jobbet. Man vill helst fly bort. Man vill inom sig på något sätt frambringa en förändring.

Och? Ja, det kan väl vara bra känna till att alla chefer känner så från tid till annan. Den som uppger sig aldrig göra det har förmodligen valt fel jobb eller är man som person behäftad med förmågor som är närmast övermänskliga. För alla oss andra gäller det att leta motmedel och det bästa motmedlet är en timmas promenad. Det finns inget som så enkelt rensar hjärnan från besvärande känslor som en längre promenad. Man finner energi och lösningar. Man kan ju ta ett gympapass också, men jag avstår.

Om rörelse inte hjälper får man försöka tala med någon person man litar på. Att få släppa ut det man känner och tycker via munnen kan vara befriande. Samtidigt som man talar kommer lösningarna upp i hjärnan. Behöver man mer professionell hjälp står företagshälsovården oftast till tjänst. De brukar vara skickliga. Och det gäller ta ansvar för sig själv och handla innan olustkänslan slår djupa rötter och ruinerar chefens liv.