Ledarskap - Var fanns diket?

När man blir befordrad till chef över sina gamla arbetskamrater, sägs det uppstå ett dike. Och det gör det kanske i många fall. Diket grävs både av den nye chefen och av de gamla arbetskamraterna. Men min erfarenhet, när jag tänker tillbaka, är att detta ”dike” varken var djupt eller brett. Det gick ganska bra att bli chef över sina forna kollegor. Fast egentligen kan man inte säga forna. För i vissa delar fanns den gamla relationer kvar. Det var som om den gamla relationen fick ett komplement med en ny chefsrelation. De båda relationerna levde sida vid sida och i god harmoni. Trodde jag?!

Nej, det var ett annat förhållande som var lite knepigare och det hängde samman med att nya medarbetare efterhand tillkom på enheten. Mellan de nya medarbetarna och chefen uppstod en annan och kanske mera normal relation mellan chef – medarbetare. Och det kom att innebära att jag som chef kom att ha två slags relationer med mina underställda. Vilket var knepigt för mig och för dem. Ja, jag vill till och med påstå att det berömda diket kom att uppstå mellan gamla och nya medarbetare. De gamla medarbetarna hade lättare att snabbt och direkt nå fram till mig och få besked eller beslut, medan de nya var mer ”försiktigare” i sina kontakter. Detta kom att leda till att de nya medarbetarna distanserade sig från de gamla. De gamla ansågs var ju småchefer i det tysta.

Det tog ett tag för mig att upptäcka utvecklingen. Men när jag blev medveten om situationen var den inte svår att förstå. Det var en av de nya medarbetarna som gjorde mig uppmärksam på ”lägerbildningen”. Lösningen var enkel och låg förstås hos mig. Det var bara att ägna mer tid och energi åt nya så att de också blev sedda och bekräftade. Då blev situationen mera normaliserad.