Som chef har man att bära många förväntningar. Man har förväntningar på sig själv, på familjen, på medarbetarna, på marknaden, på arbetstagarorganisationerna, på kollegorna med mera och med flera. Därtill kommer att alla nu nämnda i sin tur har förväntningar på chefen.
Och då förstår man det finns utrymme för brustna förväntningar. Det står inte i mänsklig makt att som chef kunna leva upp till alla "kraven", antingen de sätts av chefen själv eller av någon annan! Förväntningar är en sak, verkligheten en annan. Brustna förväntningar hör till vardagen för en chef. Men talar vi särskilt mycket om förväntningar och framförallt om brustna förväntningar. Nja, det gör vi nog inte inte.
Brustna förväntningar på en chef leder lätt förtroendekriser från omgivningens sida. Ett enkelt råd är därför - lova aldrig mer än du kan hålla. Men hur gör man med de förväntningar som chefen har på sig själv och på omgivningen. Det är inte lika enkelt. För det ligger i chefsskapets natur att ställa krav på sig och andra. Och oftast ligger ribban ganska högt. Sänka ribban, ja, jag vet inte om det är lösningen. Det är bra med lite tuffa mål!
Nej, en bättre väg är nog att som chef lära sig att hantera besvikelser, utan att vända udden mot sig själv eller andra. En chef måste lära sig hantera motgångar och svek i stort och smått. Det ingår i rollen. En period var det "inne" med mentorer. En teoretiskt bra tanke, men svår att förverkliga. Mentorerna kom att bli orakler som mest värnade sin egen självbild. Mycket förenklat kan man däremot säga att det gäller att välja rätt livspartner, rätt överordnad chef och rätt sidordnad chefskollega. Där har man som chef en god lyckoklöver med tre fina delblad att söka stöd hos. Vill man ha ett fjärde föreslås företagshälsovården.
Sedan är det enkelt - man talar med en eller flera av dessa. De lyssnar och medan du talar kommer du själv på lösningen eller ser en lämplig gå väg att gå vidare. That´s it!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar