Arbetslivets framtida stora utmaning ligger i demokratiseringsfrågorna. Sjutiotalet innebar förändringar i arbetslivet, men kanske än mer förändringar i retoriken. Våra politiker beskrev då i grälla ordalag hur mycket bättre allting skulle bli framöver. Men alla de högstämda orden kom efterhand att ligga ur fas med utvecklingen och verkligheten. Och så fick vi en backlash när det gäller den enskildes engagemang. Det fanns i praktiken ingen väg att delta i samtalen på arbetsplatsen. Förr kunde man i alla fall tala med sitt arbetsplatsombud som sedan tog saken i företagsnämnden Nu fanns inte denna väg mer. Fack och arbetsgivare slutade att nyanserat tala med varandra, man möttes bara vid förhandlingar! Många tyckte och tycker att demokratin fungerade bättre med de gamla företagsnämnderna. Systemet gav i alla fall utrymme för engagemang och i viss mån inflytande.
Men självklart är det inte för sent att gå vidare mot något bättre. Och det är här som chefen kommer in. Chefens roll kommer att förändras. Framöver kommer det att ses som självklart att den nära chefen inte bara företräder sin egen verksamhet utan han svarar även för helheten. Utmärkande för en god chef är viljan och förmågan att ta tillvara varje medarbetares tankar, samt att skapa engagemang för verksamheten i sin helhet. Goda förebilder kan 60-talets Volvo och Asea vara. Där och då kände alla sig som en viktig kugge. Men även fackens roll kommer att utvecklas. Deras uppgift kommer att främst handla om att stödja den enskildes trygghet, rättigheter och engagemang. Så som det var förr. När facket även var till för den enskilde.
Det är en direkt utmaning för cheferna att öka medarbetarnas inflytande och engagemang. Som i sig är en lösning till bätter effektivitet och lönsamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar