Ledarskap - Företagens ledningsgrupper blir lätt introverta och slutna

Det är förvånande hur uruselt många ledningsgrupper fungerar. Duktiga och dugliga chefer kan när de kommer samman i en ledningsgrupp förvandlas till ett gäng oduglingar utan förankring i verkligheten. Ja, de kan till och med uppvisa sektliknande inslag.

I en urspårad ledningsgrupp är det inte lust och energi och goda relationer som styr handlingarna utan deltagarna uppvisar klara skenhandlingarna i syfte att tillfredsställa någon i gruppen. Och denne någon är oftast chefen, men kan i enstaka fall vara någon annan gruppmedlem.

Om det råder ett sektliknande klimat i ledningsgruppen söker gruppmedlemmarna i första hand att lägga sina åsikter så nära chefen som möjligt. Saknas inre vägledning lägger man i andra hand en preliminär uppfattning, som är allmänt förhärskande i samhällets chefskretsar.

Det som knyter de enskilda medlemmarna till gruppen är att medlemskapet är upphöjt och att det momentant kan fråntas dem som inte följer normerna. Medlemmarna ser också sig själva som en elit som äger högre kunskap och insikt än andra i företaget. Sekten, det vill säga chefen, är maktfullkomlig och kräver total lojalitet och engagemang i sina försök att styra medlemmarnas liv. I en ledningsgrupp som spårat ut är det företagets väl som står i främsta rummet utan ledningsgruppens inre liv.

Det som händer i sån ledningsgrupp är att man ägnar sin tid å helt fel saker. Man ägnar sig inte åt strategi, styrning, uppföljning, koordinering, kundfrågor mm. Nej man ägnar sig åt att blockera väsentligheter och nödvändiga åtgärder och istället upphöjs kvasifrågor in absurdum. Ett vanligt ledningsgruppsmöte kan gå åt för att till exempel baktala en underordnad chef eller att behandla någon liten detaljfråga långt ute i organisationen.

Men det värsta ur företagets synvinkel är att det ”avsiktliga” pladdret om detaljfrågor utgör hinder för det nödvändiga pratet omkring den samlade styrkan. Det finns inga samtal om helheten, omvärld, målbilder, egna tankar, reflexioner mm. Det bildas ingen kontext eller sammanhang för fackcheferna att verka inom. Det gör att fackcheferna inte kan, vågar eller vill ta ansvar för sitt eget ledningsområde och sitt eget agerande. I stället förvandlas de till barn som springer och frågar överordnad chef stup i kvarten. Osäkerheten leder till att man vill dubbelkolla allt. Jag ställer mig en enkel fråga. Hur ser det ut där du verkar?