Ledarskap: Två blandade chefsfunderingar på lokal nivå

Idag tänkte jag inte hålla mig till något särskilt tema utan göra två nedslag i verkligheten. I några tidigare inlägg har argumenterat för nödvändigheten att vara kritisk till olika psykologiska tester i arbetslivet. De säger alltid mer om upphovsmannen (eller –kvinnan) än om den som blir testad. Och skulle testet säga något om den testade personen så vet ingen vad som sägs eller hur resultatet skall tolkas. Bort med dessa tester från anställningssituationerna.

Kan man tänka sig personer som testats mer ingående än USA´s astronauter. Det kan man väl svårligen tänka sig. De har genomgått allehanda psykologiska djup- och breddtester. Ändå kan en kvinnlig astronaut hamna i något så trivialt som ett svartsjukedrama. Eller är normala känslor något som testerna förbiser i sin upphöjdhet. Det handlar om en person som sätter sig i en bil, kör tolv timmar, iklädd vuxenblöja för att slippa stanna, klär ut sig peruk och andra kläder för att få tag i rivalen och tillfoga skada. Detta säger mycket om den kvinnliga astronauten, men nog säger det mer om testerna. Jag ställer än en gång den retoriska frågan – Vad mäter testerna. Uppenbarligen inte det som behövs.

Nu byter jag ämne tvärt. Alltför ofta hör vi att det måste omorganiseras. Denna prövning har blivit ett ständigt återkommande inslag i framför allt landsting och kommuner. Det skall ändras i organisationsscheman, skäras ner, flyttas om, läggas ihop, delas och sparkas. Men aldrig blir det bra och mycket sällan blir det bättre. Men omorganiserandet lever sitt eget liv bortom förnuft och verklighet. Det är som vädret; det bara finns.

Men när det handlar om nedskärningar och försämringar drabbas normalt bara verksamheter som inte är placerade i kommunhuset eller landstingshuset. Det är inte lika roligt att ge sig på dem som man har nära sig och som man fikar med varje dag. Det är liksom enklare att ge sig på verksamheter som inte är nära den innersta kärnan. Ett exempel – det är enklare att skära ner på kökspersonalen i skolorna än i kommunhusets restaurang.

Men om vi frågar gemene man inom kommunen var de tycker man skulle omorganisera kan vi vara säkra på svaret – i kommunhusen. Den politiska ledningen omorganiseras ibland vid de allmänna valen och för demokratin bör vi känna respekt. Men förändringens vind når inte fram till alla dessa byråkrater i kommunhuset. De är en fredad grupp. Varför, undrar jag. Om vi fick byte på dessa poster, i kombination med en ordentlig nedskärning, kanske man i kommunhuset hade ägnat sig åt sina egentliga uppgifter och gett tusan i att komma med alla dessa meningslösa omorganisationsförslag. Inte ett enda omorganisationsförslag borde få se dagens ljus utan att det ledde till lägre kostnader eller bättre verksamhet. Och det handlar inte om beräknade vinster utan om verkliga. Effekterna av alla ändringar måste börja beskrivas och mätas mätas.

Jag vet inte om det finns några likheter mellan astronauter och kommunhusbyråkrater. Skulle möjligtvis vara att båda är i det blå.