Ledarskap: Det är något sjukt över chefandet i sjukvården.

Någon gång i början på sjuttiotalet behövde jag uppsöka studenttandläkaren. Jo, det fanns en sådan på den tiden. Jag hade fått problem med en tand. Tandläkarens första fråga var om jag ville ha lagningen fin eller stark. Jag svarade både och. Det ordnar vi sa hon.

Så långt var allt normalt, men sen började föreställningen. Den kvinnliga tandläkaren visade sig vara till sinnet minst sagt uppskruvad. Hon skrek åt tandsköterskorna. När de överlämnade det hon begärde slängde hon ner det på golvet i ren ilska. Det var hela tiden fel på det sköterskorna sa eller gjorde och inte gick det snabbt nog. Hela besöket var en kommunikativ tragedi. När lagningen var klar, sa tandläkaren ett artigt adjö till mig och gick med högt huvud och smattrande klackar ut ur rummet. Jag betraktade henne som närmast tokig.

I många år levde jag i tron att denna typ av beteenden var en engångshändelse och i vart fall tillhörde det förgångna. Men efter några kontakter med sjukvården är jag inte så säker på detta. Måhända det är sen upptäckt i livet men sämre uppförande än vad vissa läkare har får man leta efter. En svenskfödd överläkare som svischar in på en mottagning har en märklig förmåga att göra andra till ickemänniskor. Han eller hon varken ser eller hör patient eller medarbetare. Vederbörande går bara rakt fram till patienten utan att presentera sig och frågar nonchalant vad saken gäller. Medarbetarna har vederbörande inte lagt märke till. Samtidigt som läkaren skriker ut en fråga till personalen var journalen är. Fast det är tre år sedan man införde datajournal. Men spelet upprepar sig varje dag och varje gång. Småsvärande och anklagande mot personalen upprepas teatern vid varje patientkontakt.

En gång har jag kommit i lite närmare kontakt med den slutna sjukhusvården och jag blev lika förvånad då. Överläkaren kom till ronden i stora stövlar och på en rullbräda. Varför? Inte vet jag. Ville kanske imponera. Och inte var han vänlig mot sin omgivning. Han krängde och snäste åt sjuksköterskorna och talade över huvudet på patienten. Patienterna bemöttes efter deras sociala status. Jag tror tom man kan säga att patienterna även behandlades efter status.

De här udda beteendena skulle väl kunna accepteras om inte avsaknaden av normalt hyfs hade påverkat hela organisationen. Den dagliga verksamheten hade inget naturligt arbetsflöde. Först väntar all personal på läkarens ankomst. Då står det mesta still. Sen kommer han i rullande fläng. Då händer allt på kort tid. Sen återgår i stort sett det mesta till den lugna lunken igen. Ineffektiviteten på avdelningen blir hundraprocentig. Jag tror inte det skulle gå att organisera verksamheten sämre. Vill man se det positivt kan man säga att nästan vad man än skulle kunna tänka företa sig i utvecklingshänseende, kommer det att leda till det bättre.

Men en sak behövs mer än något annat – Det behövs ett ordentligt samtal med läkarna i syfte att hjälpa dem till normalt arbetsplatsumgänge. Deras egofixerade beteende skapar verklig stress i organisationen - Detta trots eller snarare tack vare de lugna perioderna. Att inte kunna arbeta undan i normal takt är stressande för personalen.